.

Distansförhållande eller kärleken nära?

Ett ämne som jag känner ligger mig ganska varmt om hjärtat just nu. Inte bara för att jag lever i ett distansförhålande själv, utan också för att nära vänner till mig går/har gått igenom samma sak själva.

Vad är ultimat? Hur klarar man sig igenom vardagen utan varandra? När kommer ni ses nästa gång? Kommer det här funka i längden?

Eviga frågor. Till skillnad från andra i min omgivning så har jag min kärlek på ett helt okej avstånd. Det skiljer ca 16 mil ifrån våra dörrar vilken innebär ungefär 1½ timmas bilfärd, eller i mitt fall ca 1½ timmes tåg och sen ca 20 minuter från centralen till hans dörr. Men det är okej. Jämförbart med en arbetskollega som har närmare 70 mil till sin kärlek.

Men hur får man det att funka. Närhet är en så otroligt viktig del i ett förhållande, bara att få sitta bredvid varandra, hålla handen. Få en puss på pannan. Jag kan bara stå för mig själv och mina åsikter vad som ger mig bränsle i vårat förhållande. För andra kanske det är helt annorlunda och helt andra faktorer är viktigare. Men för mig är M's närhet viktig, att få se honom. Ibland räcker det med att bara titta på honom. Många gånger hemma hos honom sitter han i sin fåtölj och jag sitter i soffan och jag njuter av att bara studera hans sätt att vara. Något som får mig väldigt lugn.

Likaså att ha kontakt så ofta ni kan och förmår.

Jag och M har haft turen att kunna ses varje helg sen den 25e december och jag är så otroligt tacksam för det. Runt hörnet väntar dock första helgen ifrån varandra då hans utbildning kräver att han är iväg i en längre period.

Det kommer kännas minst sagt märkligt, men med regelbunden kontakt kommer vi fixa det galant.

Sen den stora frågan om det kommer hålla i längden? Vissa människor passar bättre som särbo. Stor cred till dem. Jag är inte en av dem. Jag vet att jag och M kommer flytta ihop i framtiden. När och var det blir är en nu, ganska avlägsen fråga, men det kommer ske.

Distansförhållande är inte till för alla och de som faktiskt lyckas hålla sitt förhållande igång och trivs så beundrar jag oerhört. För att inte tala om de som har sin kärlek i ett helt annat land..

Efter att ha haft enbart distansförhållande och sen faktiskt ha ett förhållande på hemmaplan så är det ju en ENORM skillnad. För mig blev det jobbigt eftersom jag var van att få distans på det hela. Däremot har jag aldrig förr varit lika nojig som under ett distansförhållande. Aldrig heller varit så svartsjuk som då. Men det beror nog mycket på pojkvännen också!!



Jag tycker att du och Mats verkar ha klickat på så många plan redan, vilket är beundransvärt! Han verkar också vara den typen av kille som är bra för dig och som stöttar dig i det du gör, men ändå inte pushar så du får för stora krav på dig.



Eftersom ni är i "nyförälskelse"-stadiet så är distansen hur jobbig som helst. Man kan inte göra NÅGOT utan att man tänker på den andre osv. Tror det är lättare att man har varit nära varandra ofta osv i just början av förhållandet och SEN att distansen faller på. Men jag tror att detta är något som båda två av er mår bra av, alltså förhållandet i sig.



Jag tror på er och stöttar er kärlek och jag stöttar din träning! Grattis på födelsedagen också finaste du! <3