.

Jag känner att det här kommer bli ett sådant där deprimerande inlägg där jag kommer blotta mina känslor och vara sådär djup som jag blir ibland. Så de som inte orkar läsa det, föreslår jag att de slutar läsa nu :)



Jag vill inte bli gammal. Jag tittade på 13 Going On 30 tidigare idag och insåg att livet är så otroligt kort. Skulle man tagit chansen när den fanns där den gången, och den där gången kanske?
Känns som jag aldrig kommer glömma då vi skulle början sjuan. Helt ny skola, helt nya människor man skulle umgås med i klassen. Man svetsades samman och vi valde olika skolor när vi slutade nian. Nu tar man snart studenten och ännu en gång slits man ifrån varandra. Varför ska det alltid vara så? Att man slits bort ifrån de man tycker om riktigt mycket?

    Sitter just nu och bara stirrar in i skärmen och tittar på markeraren som blinkar. Samtidigt körs Liz Phair - Why Can't I i bakgrunden, om och om igen. "Why can't I breathe whenever I think about you?" - kärlek. vad är det egentligen. Jag menar för fan. Jag är 18 år och har aldrig haft ett förhållande. Jag söker inga lösa förhållanden eller småstrulanden på krogen. Jag vill inte att efter ett antal cl shots svepande, stå på dansgolvet och byta saliv med någon främling. Jag är ingen utemänniska, jag har aldirg varit det. Jag måste vara en bland få som inte ser fram emot studentveckan i den utsträckning som alla andra gör.

Jag pratade mycket med Kristoffer  tidigare ikväll. Bland det första han sa att han tyckte jag skulle bli modell. Det värmde så otroligt mycket så jag vet inte vad. Hela kvällen var gjord. Han sa många saker som gjorde mig fundersam. En av sakerna till att jag skriver detta inlägget kanske.
Kommer jag också vara en sådan person som åker iväg i en jättefin bil med tomma konservburkar hängandes bakom efter mitt bröllop? Kommer jag ens hitta honom jag vill spendera  resten av mitt liv med?
Jag blir deprimerad över att det inte kommit någon snö än. Fine. Bara det är snö på julafton så är jag nöjd. Är det ingen snö på julafton så försvinner mysighetsfaktorn med kanske 30 %. Trots det att jag inte är någon vintermänniska som åker skidor etc etc så älskar jag synen av snö.

Jag borde vara mer tacksam för mina vänner kanske? De ställer ju upp för mig. That's so sweet of them. Till och med de som jag bara träffat En gång bryr sig betydligt mer än vissa andra gör. Tack Hyo och Ewe. <3

Du, som var en så god vän förut. Vänskap som hållt i mer eller mindre 5 år snart. Jag är mäkta trött på dig nu faktiskt. När ditt ex och du inte längre var ni, och du plötsligt stod ensam kvar. Jag menar. Du var en toffel. Jag fick inte ens prata med dig som en vän. Hon satte käppar i hjulet direkt. Men så fort det tog slut tog du upp vänskapen direkt. Några månader efter det, träffades vi för allra första gången. All den lycka jag faktiskt hade inom mig och som jag trodde vi delade när vi kysste varandra verkade vara som bortblåst för dig då du efteråt sa att du fortfarande hade dina känslor kvar för henne? Varför ens ge mig några jävla förhoppningar om något när du redan visste i ditt hjärta vad du ville?!!
Trots detta såg jag förbi det och jag vet inte hur många timmar jag satt i telefon med dig och sa att allt skulle bli bra. Allt skulle ordna sig. Jag fanns alltid bakom dig. Jag var ditt paraply i regnet, din kappa i vinden.
Jag fattar inte vad det tog åt dig den där gången på msn. Ända sedan du träffade din nya flickvän har du förändrats. Till det sämre i min ögon iallafall. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka det.
Visst, ta vara på er nya kärlek tillsammans, men glöm inte de 4 nya vännerna som du träffade i somras som du alla vänt ryggen till. Vi finns inte längre kvar för dig nu, allra minst jag.



This too shall pass.