.

Det här känns inget bra alls.. jag vill inte börja känna såhär. Trodde de här känslorna var slut, hade slocknat? Varför dyker de upp nu? Jag vill inte.. kan inte.. ska inte.. känner mig så sjukt förvirrad. Känner mig inte hemma nånstans. Känner inte att jag platsar nånstans. Tror att en anledning till att jag fattat så mycket tycke för jobbet är att det har kommit att bli en trygghet. En plats där jag alltid kan träffa trevliga människor, en plats där jag alltid kan återvända, en plats där jag inte är ensam.. just nu är det enda jag kan tänka på är varför svarar inte Mattias i sin telefon? Vad gör han? Kommer vi prata igen? Tänker tillbaka på de senaste 4 åren. Nästa torsdag skulle vi firat 4 år tillsammans. Har jag gjort rätt val? Fan.. jo, det har jag.

Känns bara ont, tungt att min största kärlek hittills inte ens vill prata med mig längre. Känns som ett hugg i hjärtat att den kille som skulle kunna bli min nästa kärlek, inte ens tar sig tid att träffa mig.. Nu har jag gråtit mig till sömns tre nätter i rad. Ännu en gång har du fått mitt hopp uppe. Senast som i fredags i telefon, men som vanligt försvann det.

Jag hittade min laddare till systemkameran btw. Yayness :)