.

Ledsen, glad, besviken, arg om vartannat hela tiden. Inte konstigt hon är som hon är. Den annars så glada flickan börjar tyna bort. Endast leendet finns kvar utåt, en falsk fasad för att visa att allt är "okej". Inombords faller hon isär. Bit för bit. Vad är kärlek? Vad är glädje? Går det hand i hand? Flickan går smygandes förbi, vill inte att han ska se henne, hon går omvägar för att slippa prata med honom. Det smärtar att se honom, känna hans doft, se hur han skrattar, hur de en gång skrattat tillsammans. Hans bruna hår som ligger sådär slarvigt åt sidan. Det bruna hår som hon en gång smekt, lekt med. Allt är minnen, allt är i det förflutna. Flickan räckte inte till i hans värld. Hennes värsta farhågor blev en mardröm hon inte kunde vakna upp ifrån. Alla starka känslor finns fortfarande kvar för honom, så som de båda känt för varandra en gång. Den respekt och tillit som en gång infann sig är borta. Ett krossat hjärta och ett falskt leende är det enda hon har kvar för honom.