Svartsjuka.
Svartsjuka är en förjävla märklig grej alltså. Det kan förstöra så mycket. Det kan förvrängas så fel om man inte är ärliga mot varandra. Det är skillnad på att vara svartsjuk och svartsjuk. Att vara extremt svartsjuk är så sjukt farligt. Själv har jag haft turen att inte varit med om det. Mattias var knappt svartsjuk alls. Vilket är på både gott och ont tycker jag. Skönt att inte behöva tänka på vad eller hur man säger saker om killar eller att man umgås med det andra könet över lag. Samtidigt så vill man ha lite respons. Jag tvivlade aldrig på att han älskade mig, men det var reaktion noll för det mesta.
Själv är jag nog lite svartsjuk.. Inte så att jag reagerar på tjejnamn han pratar om på ex Facebook eller jobbet, utan jag hakar gärna upp mig på gamla historier. Ältar i det gamla. Gamla flickvänner osv.
Men är nog ganska sunt svartsjuk.
Hur är ni? Är ni sunt svartsjuka eller reagerar ni väldigt starkt på mindre incidenter?
Jag är inte ett dugg svartsjuk, och skulle aldrig kunna leva med en väldigt svartsjuk kille heller (inte bara för att jag har många killkompisar, jag ogillar svartsjuka i allmänhet ändå). Har ett par tjejkompisar som är sådär jobbigt svartsjuka på sina killar, kollar deras sms och mailkonton osv och det tycker jag är att gå över gränsen. Integritet är enligt mig något av det viktigaste som finns, man måste få ha privat utrymme som ingen annan går och snokar i. Och att känna tillit är ju också väldigt viktigt i ett förhållande. Är någon otrogen mot mig så blir jag helt förstörd, men jag går aldrig och letar efter tecken på att så skulle vara fallet, jag tar helt enkelt för givet att om jag har en pojkvän så är han trogen. Naivt kanske, men hellre det än att gå omkring och oroa sig :)