Utmana dig själv, du kan mer!
Att utmana sig själv inom träning kan vara svårt på egen hand. Det känns som jag är expert på att ge upp alldeles för tidigt än vad som egentligen behövs. Det är svårt att kämpa vidare när låren bränner eller mjölksyran uppstår. Men du har såååå otroligt mer att ge, ska berätta ett exempel från idag.
I lördags vaknade jag och Mats strax efter nio. Gick upp och åt en stadig frukost innehållandes ett ägg och en tallrik havregrynsgröt. Halv elva var träningskläderna på, löparskorna knutna och mössan satt där den skulle. Lätt joggning ner mot Lötsjön, börjar med att värma upp alla leder så som axlar, anklar, knän osv. Lötsjön är cirka 1,5 km runt och vi löpte två varv med fyra stycken stopp för övningar för att få upp pulsen för att sedan låta den gå ner i "vilopuls" när vi joggade. (Rätta mig om jag har fel Mats). Första stoppet blev jägarsittning i 1 minut, alltså sitta med benen i 90 grader mot en vägg. Ska för övrigt tillägga att jag aldrig joggat utomhus utan hållt mig till löpbandet på gymet. Andra stoppet blev det crunches, eller vanliga sit ups. Tredje övningen handlade om armhävningar och sista stoppet blev övningar för ryggen. Låg på mage och lyfte huvudet och överkroppen för att stärka ryggen. Allt var sjukt jobbigt för en ovan människa som jag, men är otroligt tacksam, som förstapass, att jag hade nån med mig och pushade mig till det sista.
Idag kom jag iväg ganska sent hemifrån, trots det att jag började 11.30. Gick utanför min dörr 10.52 och det tar cirka 45 minuter att gå till jobbet i lagom takt. Tänkte att herregud, jag kommer inte hinna i tid och jag VÄGRAR tamejfan åka bussen ut. Turligt nog hade jag bestämt kvällen innan att jag skulle dra på mig träningskläderna som jag hade i lördags. Fick låna ett underställ av Mats, eller tröjan. Otroligt varm. Så på med löparskorna, långkalsonger, mjukisbyxor, träningslinne, underställströja och Mats träningsjacka från Försvarsmakten.
Måste medge att det var lite halvbökigt att jogga och promenera om vartannat med en matlåda i handen. Men det gick. Stämplade in på jobbet 11.27.
Tidigare i veckan och veckan innan det så föreslog Mats att jag kan springa hem från jobbet. Tänkte för mig själv att det inte fanns på världskartan att jag skulle springa hem. Herregud. Visste han inte hur långt det är?! (Antagligen inte iofs när jag tänker efter), till och med JAG visste inte hur långt det var, förrän ikväll.
Tänkte att; Nu jävlar anamma ska jag tusan jogga hem. Och det gjorde jag. Utan stopp, ja förutom de två gånger utanför jobbet då hörlurarna ploppade ur öronen och jag tillslut blev förbannad och vägrade ha på mig dom. Annars så blev det hela vägen hem.
Min första tanke var att jag inte skulle pallra mer än till Sandbyhov men när jag fortsatte satte jag nya mål längs vägen. Stockholmsrondellen. Mitten på Stockholmsvägen eftersom det kan vara Norrköpings tråkigaste väg att gå/springa, Norr Tull, eftersom jag visste att hela Kungsgatan väntade på mig och dess uppförsbacke. Sista målet som jag nästan var hundra på att jag skulle stanna vid var backen precis nedanför mig. Kungsgatan, men sista backen upp mot Väster Tull. Men jag fortsatte springa, pushade mig själv att det bara var ett par hundra meter kvar!
Nu sitter jag här. 4.3 km från jobbet, nyduschad, mätt efter att ha ätit en tallrik med gröt och ett ägg och njuter av att jag pressade mig själv. Att jag utmanade mig själv att faktiskt springa hem. Något som var bortom all realism för bara en vecka sedan.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Riktigt bra jobbat! Och 6,5min/km är verkligen något du ska vara stollt över. Dessutom har du beskrivit ett skolexempel på "din värsta fiende sitter i huvet", som jag brukar säga. Jag tycker det är otroligt roligt att se att du tar åt dig av mina råd, och tillämpar dom. Men glöm inte att bilda din egen uppfattning, för den är minst lika viktig som min. =) P.s vilopuls är den under sömn, vad du menar vet jag tyvärr inte vad det kallas i rätta termer. Men vi skulle kanske kunna kalla det aktiv-vilopuls. Så ett halft rätt får du. =D
Postat av: Ewelina
<3 du är så jävla bäst! <3
Trackback