.

Det är konstigt hur någonting så underbart kan vara det värsta du varit med om. Det som skapar mest kaos i ditt liv, det som tar upp mest tid i din hjärna och det som gör mest ont i själen. Trots detta behöver jag det. Alla behöver vi det. Men för vissa kan det vara mer än det vi tar för givet varje dag. För mig är det en pers. Jag trilskas, slits åt olika håll. Jag vet vad jag ska göra men kan inte förmå mig till att ta beslutet. Det har ett så starkt grepp om mig. Säger att det är okej att hålla på så som du gör. Allt kommer att bli bra. Fortsätt bara med vad du håller på med så ordnar sig allt.

Men gör det verkligen det? Så länge som jag minns, iallafall från lågstadiet och uppåt så har detta alltid varit ett problem för mig, och det är väl inte förrän idag, eller snarare igår som jag insett allvaret i det.
Jag lever med detta monster inom mig. Tar varje dag som den kommer. Ett evigt kämpande. Jag ska inte förlora. Jag vägrar. Ändå sitter jag här, i samma situation som igår och kommer låta monstret vinna över mig ikväll.
Idag, men inte mer, okej?!
Eller...?