.

Att känna sig attraktiv för andra, men först och främst för sig själv. Om det inte känns vackert inombords kommer det aldrig lysa utåt.

Jag ska dra två paralleller, där ena situationen handlar om mig och den andra handlar allmänt om vilken människa som helst.

Att kunna känna sig vacker, sexig, attraktiv krävs mer för andra. Vissa har växt upp med ett hårdare socialt omdöme där man socialt inte "passar in" för den typiska snygga tjejen/killen. Det brukar ofta tyvärr börja i tidigt stadie där också man tar åt sig som allra mest; tonåren. Man skulle klä sig på ett visst sätt, men också agera på ett visst sätt. Det var inte attraktivt att vara nörd, eller vara riktigt allmänbildad. Man skulle ha ett attraktivt utseende, passa in i gänget och klä sig efter det senaste.

Turligt nog ändrades mycket av det ju äldre man blev. Tyvärr tror jag att fixeringen vid att vara attraktiv går ganska mycket hand i hand med dagens mobbning.

Jag har alltid blivit, jag ska inte säga mobbad, men människor har alltid kommenterat min etniska bakgrund, mitt synfel (ojoj, hallå glasögonorm!), hur jag inte var lika fullbystad som andra eller exempelvis min vikt. Vissa dagar var det jobbigt i skolan. Jag kunde komma hem och gråta inne på mitt rum. Pressen på att gå i min systers fotspår var enorm hög. Hon var allt det jag inte var. Smal, vacker, populär, modemedveten.

Jag är fortfarande än idag inte fullt ut bekväm med hur jag ser ut. Vissa dagar, veckor är bättre än andra. Trots det faktum att jag har någon som tycker jag är vacker för hur jag ser ut, så är man självkritisk. Påklädd ser jag fucking awesome ut. Underkläder på ser man inte mer än okej ut. Avklädd ska vi inte ens gå in på. Om jag säger så att jag bokstavligt talat har endel att jobba med ;)

Dock försöker jag. Självförtroendet har fått sig en törn i och med allt som hänt de senaste veckorna, men jag lever. Jag har tusen saker att se fram emot och som jag vill uppleva, så dumt vore det att gräva ner sig i det här.

Glöm inte att du är vacker!