Sex & the city
Läste ett intressant inlägg av Odd Spångberg om Sex and the city för ett tag sen. Ska jag vara ärlig har jag aldrig riktigt tänkt på serien ur den synvinkeln. Beror det på att jag är naiv och trångsynt, eller helt enkelt ser serien ur ett annat perspektiv? Lite av båda kanske? Iallafall, för de som inte orkar läsa hans blogginlägg om hur DÅLIG serien är så kan jag kort sammanfatta vad han skrivit: Han anser att Sex and the city är ett hån mot bl.a männen. Att vi kvinnor hela tiden strävar efter "Mr.Big". Att det stereotypa sammhället är det rätta och uppnår vi inte det så är något fel.
“The longer I sat at that table, the more alone I felt. And it really hit me: I am 35 and alone!” ~Carrie
”Women are for friendship. Men are for fucking”~Samantha
”Maybe all men are a drug. Sometimes they bring you down, and sometimes, like now, they get you so high.”
Jag tror att man är sin egna lyckans smed. Vill du inte leva singel och "ensam" som 35 så kommer du inte det.
Delvis håller jag med Odd i vissa delar av hans inlägg, men samtidigt måste man kunna se det för vad det är; en chick flick serie. Däremot vill jag också påpeka att jag vet en och annan "Carrie" i mitt liv. En person som är väldigt målmedveten, social, men ständigt hittar "fel" killar. Det är aldrig riktigt Mr.Big hon dejtar..
Jag har haft turen att aldrig dragits åt de så kallade bad boysen. Jag har sett många "been there, done that" och jag har aldrig någonsin sett någon stanna hos den personen. Med det sagt vill jag heller inte säga att det inte finns bra bad boys..
Jag håller mig till ett av mina favorituttryck nyligen:
"Every girl wants a bad boy who will be good just for her,
and
every boy wants a good girl who will be bad just for him."
Kommentarer
Trackback