Money, money, money.
Idag har det varit en bra dag för ekonomin. För det första så tittade jag till min lönespec. I och med att jag tog ut 4 st semesterdagar så blev det fina siffror. Bra inför USA. Dock blev min räkning från tele2 på 2000:- mindre rolig.
Dock slapp jag betala 2890:- till mamma och pappa så det räddar lite inför kommande lön.
Dessutom väntar jag fortfarande på min present från Anna (?!!??) och så ska jag kassera in 600 från Åsa, så ännu mer pengar. Det gillar vi.
Om ni ursäktar ska jag självdö lite i soffan till filmen som jag ännu inte än dragit på. Toodles!
The "ex"-file.
Det är lustigt det här med ex. Har av någon lustig anledning alltid varit nyfiken att få veta saker om dem.. Som om att få bekräftelse på att veta vad de gjort dåligt, så att jag mår bättre. Samtidigt så mår jag jättedåligt av att höra ett förflutet som de haft tillsammans. Bitterljuvt som fan. Finns fortfarande saker jag vill fråga om M's ex, men samtidigt kommer jag bli ledsen. Är detta pga dåligt självförtroende från min sida eller beror det på något helt annat? Jag funderar och analyserar alldeles för mycket. Tar åt mig för mycket och bryr mig för mycket. Usch. Nu går jag och lägger mig.
Känslan av att vara attraktiv.
Att känna sig attraktiv för andra, men först och främst för sig själv. Om det inte känns vackert inombords kommer det aldrig lysa utåt.
Jag ska dra två paralleller, där ena situationen handlar om mig och den andra handlar allmänt om vilken människa som helst.
Att kunna känna sig vacker, sexig, attraktiv krävs mer för andra. Vissa har växt upp med ett hårdare socialt omdöme där man socialt inte "passar in" för den typiska snygga tjejen/killen. Det brukar ofta tyvärr börja i tidigt stadie där också man tar åt sig som allra mest; tonåren. Man skulle klä sig på ett visst sätt, men också agera på ett visst sätt. Det var inte attraktivt att vara nörd, eller vara riktigt allmänbildad. Man skulle ha ett attraktivt utseende, passa in i gänget och klä sig efter det senaste.
Turligt nog ändrades mycket av det ju äldre man blev. Tyvärr tror jag att fixeringen vid att vara attraktiv går ganska mycket hand i hand med dagens mobbning.
Jag har alltid blivit, jag ska inte säga mobbad, men människor har alltid kommenterat min etniska bakgrund, mitt synfel (ojoj, hallå glasögonorm!), hur jag inte var lika fullbystad som andra eller exempelvis min vikt. Vissa dagar var det jobbigt i skolan. Jag kunde komma hem och gråta inne på mitt rum. Pressen på att gå i min systers fotspår var enorm hög. Hon var allt det jag inte var. Smal, vacker, populär, modemedveten.
Jag är fortfarande än idag inte fullt ut bekväm med hur jag ser ut. Vissa dagar, veckor är bättre än andra. Trots det faktum att jag har någon som tycker jag är vacker för hur jag ser ut, så är man självkritisk. Påklädd ser jag fucking awesome ut. Underkläder på ser man inte mer än okej ut. Avklädd ska vi inte ens gå in på. Om jag säger så att jag bokstavligt talat har endel att jobba med ;)
Dock försöker jag. Självförtroendet har fått sig en törn i och med allt som hänt de senaste veckorna, men jag lever. Jag har tusen saker att se fram emot och som jag vill uppleva, så dumt vore det att gräva ner sig i det här.
Glöm inte att du är vacker!
Hennes inre kaos.
Överallt syntes bevisen på vad som hänt flickan. Hon sitter vid köksbordet och stirrar med tom blick ut emot hallen. Köket är i kaos, sinnet är i kaos. Överallt ligger skräp, tomma läskeburkar, renskrapade tallrikar och godispapper. Ångest, förtvivlan och förvirring rådde i det mentala. Sekundvisaren i hennes armbandsur tycktes eka i den tysta lägenheten. Sekunderna blev minuter. Försökte fokusera på arbetet, men förgäves.
Ett helvetiskt föregående år som på något vis hunnit ikapp henne i form av djävulen själv.
Solen lyste in genom köksfönstret och träffade flickans vattenglas som i sin tur reflekterade i hennes ansikte. Värmen spred sig i hennes kropp, men hon kände ändå oro.
Det här var något nytt för flickan. En främmande värld. Hon visste inte spelets regler och hon ogillande att inte ha kontroll över sin egen situation. Lika sakta som våren började göra intåg började flickan i samma takt tappa greppet om sig själv. Hon kände inte längre igen sig själv. Rädsla. Panik. Ångest.
Flickan sitter nu lutad mot väggen i badrummet. Kläder ligger slarvigt slängda på golvet och en tunn stråle med vatten strilar i handfatet. Hennes ögon är röda och mascaran har lämnat svarta spår på hennes kinder. Ett dovt ljud av hur grannen spolar vatten hörs genom väggarna. En tornado av kaos virvlar runt inombords.
Flickan reser sig sakta, tar stöd med ena handen på det kalla klinkergolvet och hasar sig upp framför spegeln. Med svullna ögon och hårslingor klistrade längs de tårfyllda kinderna bejakar hon sin reflektion i spegeln.
En dag, då ska flickan se på sig själv så som andra ser henne.
Älskad
Att ge någon en andra chans.
Det är lite intressant att se hur människor beter sig runt och med människor som avsiktligt gjort dig illa. Hur man hela tiden, dag efter dag, vecka efter vecka fortsätter prata med den här människan. Likaså andra hållet. Hur den här människan som avsiktligt ha sårat har skam nog att se honom eller henne i ögonen?
Har nu flera gånger sett en kär vän till mig (eller var, tappat kontakt senaste tiden) umgås med den här människan och jag blir så illa till mods. Vill bara skrika rakt ut att sluta umgås! Personen ger dig ingenting förutom sällskap och negativ energi. It's so sad..
Men å andra sidan är det inte min ensak. Det enda man kan göra är att säga vad man tycker och sen är det personen i fråga att avgöra vad hon/han ska göra. Att faktiskt ge en andra, förlåta och gå vidare.
Jag är ett praktexempel på detta. Har förlåtit Andreas, som enligt mig gjorde något oförlåtligt mot en människa. För vad han än säger så gjorde han det med flit. Kanske inte själva grejen med att såra mig, men att låta det gå den tid det gjorde.
Men jag förlät honom. Det tog mycket energi och stor bit av mig själv att göra det, men jag är väldigt glad idag, såhär några månader senare att jag gjorde det. För trots att vi inte ses annat än på jobbet så är han en av mina närmaste killpolare. Vi är väldigt lika och har så mycket gemensamt.
Det är så lätt att säga åt nån annan vad han ska göra, det enda jag har att säga är att rannsaka dig själv. Är det värt att fortsätta ses, eller kommer du faktiskt må bättre i längden utan denna människa i ditt liv?
Jag bryr mig om dig, that's all <3
Distansförhållande eller kärleken nära?
Ett ämne som jag känner ligger mig ganska varmt om hjärtat just nu. Inte bara för att jag lever i ett distansförhålande själv, utan också för att nära vänner till mig går/har gått igenom samma sak själva.
Vad är ultimat? Hur klarar man sig igenom vardagen utan varandra? När kommer ni ses nästa gång? Kommer det här funka i längden?
Eviga frågor. Till skillnad från andra i min omgivning så har jag min kärlek på ett helt okej avstånd. Det skiljer ca 16 mil ifrån våra dörrar vilken innebär ungefär 1½ timmas bilfärd, eller i mitt fall ca 1½ timmes tåg och sen ca 20 minuter från centralen till hans dörr. Men det är okej. Jämförbart med en arbetskollega som har närmare 70 mil till sin kärlek.
Men hur får man det att funka. Närhet är en så otroligt viktig del i ett förhållande, bara att få sitta bredvid varandra, hålla handen. Få en puss på pannan. Jag kan bara stå för mig själv och mina åsikter vad som ger mig bränsle i vårat förhållande. För andra kanske det är helt annorlunda och helt andra faktorer är viktigare. Men för mig är M's närhet viktig, att få se honom. Ibland räcker det med att bara titta på honom. Många gånger hemma hos honom sitter han i sin fåtölj och jag sitter i soffan och jag njuter av att bara studera hans sätt att vara. Något som får mig väldigt lugn.
Likaså att ha kontakt så ofta ni kan och förmår.
Jag och M har haft turen att kunna ses varje helg sen den 25e december och jag är så otroligt tacksam för det. Runt hörnet väntar dock första helgen ifrån varandra då hans utbildning kräver att han är iväg i en längre period.
Det kommer kännas minst sagt märkligt, men med regelbunden kontakt kommer vi fixa det galant.
Sen den stora frågan om det kommer hålla i längden? Vissa människor passar bättre som särbo. Stor cred till dem. Jag är inte en av dem. Jag vet att jag och M kommer flytta ihop i framtiden. När och var det blir är en nu, ganska avlägsen fråga, men det kommer ske.
Distansförhållande är inte till för alla och de som faktiskt lyckas hålla sitt förhållande igång och trivs så beundrar jag oerhört. För att inte tala om de som har sin kärlek i ett helt annat land..
Stockholmssnobb eller storstadstjej?
Har fått höra delade åsikter om min pojkvän som kommer ifrån Stockholm.
"Åhh, du kommer blir en såndär Stockholmsbrat som tycker du är finare än alla andra" Till: "
Tror du kan växa mer som person och karriärsmässigt i Stockholm" Mina erfarenheter om huvudstaden innan Mats har inte varit något speciellt. Jag och vänner har åkt upp för att ta en dag på Gröna Lund. Vi har vandrat runt i Gamla stan och bara strosat runt. Men Stockholm är STORT! Herrejösses... bara centrum, innerstaden är gigantisk och sen förorterna, eller delarna som tillhör Stockholm. Allt känns gigantiskt och.... jag gillar det verkligen. Kanske är det för att allt är nytt och spännande men det känns rätt.
Det känns rätt att gå runt i Gallerian och sen svänga in på NK en runda. Det känns rätt att man kan gå ut mitt på natten och det ändå finns ställen som är öppet.
Jag vill inte säga att dyra märken tillhör Stockholm, men det är en del av det. Som tonåring tittade jag blygt och försiktigt in mot MQ, Johnells, Gant, Sisters och Brothers som var och är de största märkerna i Norrköpings shoppingcentrum. Jag vågade aldrig erkänna att jag innerst inne ville ha de där kläderna också. De lite dyrare märkerna.
I helgen när vi var på Kvarterskrogen Asken, gick jag och Mats förbi Lexington-butiken i Knäppingsborg och jag myste för mig själv. Exklusivt, mysigt. Tittade snabbt in genom fönsterskyltningen.
Om man jämför med dagens känsla jag har av exklusivare märken så är det mer annorlunda. Det är inga problem att gå in på vare sig MQ eller Sisters och köpa en tröja. Nu har man en annan syn på pengar och jämfört med studiebidraget man fick i skolan och jobblönen så har jag råd med det.
Om man utgår från NK i Stockholm där vi strosade runt sist vi var i Stockholm så gick jag runt och rös när vi gick förbi butiker som Louis Vuitton, Yves Saint Laurent, Cartier, Mulberry, Karen Millen och Newport.
Stockholmssnobb eller helt enkelt storstadstjej?
